Vila i frid Stig Johansson

Jag kan själv inte förstå hur små mina problem var imorse. Att jag ens kunde kalla de för problem? Nu känns det som hela min värld är sönder. Det känns som hela jag är sönder. Well, I am.
Jag minns sista gången jag träffade dig. Det var den 15e juli, och du hade mig där, ditt yngsta nyfödda barnbarn, din dotter och din fru där. Vi åt middag hos dig och du och jag pratade om mitt körkort. Det pratade du alltid om med mig, nästan som om du var mer exalterad än jag själv.
Nu har det gått nästan två veckor sedan dess, och nu är du borta. Jag kan inte riktigt förstå. Förstå att du inte längre finns på jorden. Du är någon annanstans, där jag inte kan nå dig. Det känns bara som en tanke, inte verklighet. Det känns inte alls som verkligheten. Det är kanske därför jag blir förvånad över alla tårar som rinner. De slutar aldrig.
Och jag är arg. Arg på att du inte får se ditt ena barnbarn växa upp. Arg på att Wilma har blivit så stor så hon förstår. Jag är arg för att du inte får vara med på min artonårsdag och när jag tar det där förbannade körkortet. Det ska jag göra för din skull, och jag ska be högt och ljudligt för att du ska vara med mig när jag ska ta det. Mest är jag arg på mig själv för att jag inte träffade dig under dessa två veckor. Om jag bara visste. Då hade jag varit med dig varje dag. Suttit vid din sida varje timme.
Men jag är på något sätt glad. Jag är glad över att du inte längre har ont, och att du är på en bra plats. Jag är också överlycklig över att Du var min farfar och att jag fick lära känna dig precis som jag gjorde. Jag är glad över att du fick en sån bra vård och att du var nöjd med den själv.


Kommentarer



Name Mail Blog

Trackback
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!