Jag glömmer att jag har en blogg. Det är för mycket att tänka på nu. 

 

Men att man kan finna lite ljus mitt i det mörka blacksvarta molnet som förföljer en som en magnet, ger mig en liten lättnad över bröstet. Att jag fick några dagar till på mig att förbereda mitt argumenterande tal, mötet med rektorn och att träningsmotivationen är på topp får mig faktiskt lite lycklig. Och för att inte tala om mina underbart, fina vänner. Men det är också stunder som dessa, då det är som tuffast i livet, som man inser vilka vänner som faktiskt älskar en för den man är. De är förlåtande, inte dömande och liknar änglar. 

 

Just nu litar jag på tiden, förlåtelse och konstigt nog mig själv. Jag måste lita på mig själv nu. Jag klarar detta.