Jag har en sån gullig kille till pojkvän. Efter att ha tittat på solsidan tillsammans, så åkte han ner till Volvo för att köpa choklad till mig.

Nu när jag ändå snackar om killen i mitt liv, så kan jag ju påpeka att det är ett sånt gigantiskt + i kanten att jag tycker att han är assnygg. Helt stunning. Snygg, söt. Allt. De som känner mig, eller inte känner vad vet jag, vet nog att jag älskar surfkillar. Stilen. Och kolla på denna bild? Jag älskar kepsen bak och fram, det stora linnet, strandhalsbandet, miljön. DROOL.

 

Nu kom han in i mitt rum. Två små mjölkpaket har han också köpt. My man.

 

2,5 år. Två och ett halvt år. Med dig. OCH JAG ÄR SOM NYKÄR. Jag känner mig som ett fånigt litet barn, som har en gigantisk crush på någon. Jag får en pirrande känsla i hela kroppen, hjärtat slår snabbare, det blir plötsligt jättevarmt i rummet och nervositeten kryper fram bara jag hör ditt namn. Eller jag kanske inte kan kalla det för att vara nykär, för det är jag inte. Kär i dig har jag varit länge. Min dag kan vara nere på botten, och några ord från dig kan få mig upp till ytan igen. Faktiskt kan jag till och med sväva en bra bit över. Jag kan kolla på dig i evigheter och mina ögon ser den snyggaste, finaste, härligaste, roligaste, underbaraste killen de någonsin sett. Ja, i mina ögon är du honom. Du känner mig så väl. Det går inte att dölja en enda tår för dig, för du vet när något är på tok bara genom att se på mig. Och självklart är du där direkt, med de kloka orden som får mig att se upp till dig, med din tröstande famn som får mig att vilja stanna där, hela kvällen, hela natten och hela morgondagen. Du är där med din lugnande röst som jag kan känna igen på nolltid. Du står mig så nära älskling. Och det är inte bara jag som vet att du kommer att vara min föralltid. Det vet alla. Igår när du ringde mig och berättade hur mycket du längtade till idag, och vilka planer du hade för oss två för denna speciella dag kunde jag inget annat än att krypa ihop sittandes i sängen, med telefonen tryckt mot örat, och le åt dig. Le åt oss. Vi är du fina du och jag. Förut skulle jag kunna säga att 2,5 år är mycket. Och egentligen är det ju det. Men inte i längden, för jag vet ju hur länge det kommer att vara du och jag. Men jag vill i alla fall säga att det har varit den bästa tiden i hela mitt liv.

Åh. Dessa dagar som varit har jag inte kunnat koppla av alls. Jag har en stressande känlsa inom mig hela tiden. Det känns som att jag kommer att ha en av dessa tuffa perioder där allt känns piss, skola, träning, rubbet.

MEN, jag ska självklart kämpa emot. Helgen ska bli skitrolig och jag har så mycket jag är tacksam över.

GODnatt på er, dröm något galet underbart och längta efter din kärlek, helgen eller kanske en resa.

 

Jag har tre skitfina svartvita bilder från Rhodos här. Jag kan inget annat än sakna det...

Dagens planer var egentligen att göra ingenting... Men sedan Rhodosresan har det varit svårt att vara själv. Så imorse kom Gideon hit och började med att bara hålla om mig. Det kändes bra, så bra. Jag skulle så gärna vilja kunna förklara känslan jag får när han kommer hit, lägger sig bredvid mig, håller om mig samtidigt som han pussar mig på huvudet och säger att han älskar mig, när jag känner mig borta, ledsen, arg eller bara tom. Jag fylls av en speciell känsla då ska jag säga er. Som om allt inom mig är borta, och sedan kommer någon och fyller upp det igen så allt hamnar på sin plats. Varenda pusselbit hamnar rätt. Jag är så kär! Det bubblar inom mig varje gång jag hör hans namn, får ett meddelande av honom eller när han håller min hand. Det rycker till och med till i hjärtat om jag ser hans kompis eller familjemedlem bara för att de påminner så mycket om honom. Nu när han inte är här längre, känns det lite tomt. Men imorgon drar jag, Gideon, Jonte och Julia ner på stan, äter pizza och går på bio. Nu bubblas det i magen. Imorgon får jag träffa min drömkille. Igen.

 

 

Jag tänker verkligen mycket på det här med gymnastiken.. Till hösten så ska vi satsa stenhårt för att kunna åka till Junior SM och tävla. Vi ska köra 4 gånger i veckan, 3 timmars pass och en veckas uppstartningsläger. Jag ska även vara tränare för en grupp, börja tvåan och hinna med pojkvän, mina vänner och familj. Det värsta av allt är, jag har 0 motivation. Jag känner inte för att dra upp till hallen och träna längre, för jag vet att det väntar ett stenhårt gymnastikpass med press, krav och strikta mål. Jag saknar den tiden på gymnastiken då vi hade roligt på träningarna, körde det vi kände för, utvecklades i våran egen takt och åkte på många men små tävlingar. Det gör ju inte saken bättre med att jag fick foten ur led och skadad för några månader sedan. Jag har fortfarande ont i den och jag är så rädd att repa upp den, och klara av ännu mindre. Men vet ni vad? Jag ska verkligen försöka. Jag ska försöka att ha roligt, utvecklas och klara mina mål. Jag ska kämpa, hitta glöden igen och bygga upp modet. Jag ska jag ska jag ska. Men, jag saknar tiderna när gymnastik var ett annat ord för Hakuna Matata.

 

 

 

Jag är så galet kär i dig. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Tänk att man kan få den känslan, att man nästan spricker av fjärilar i magen. Jag trodde det var bara påhitt, men nej.

 

 

 

Jag har märkt hur GALET mycket man kan tycka om någon. Hur mycket man kan sakna någon bara efter en dag. Hur mycket värme man får i kroppen och hur mycket det kittlas i magen av en kram. Och att älska denna person känns så självklart, men ändå så overkligt. Jag kan vara mig själv. Jag kan ha roligt utan bekymmer, jag får hjälp med saker utan att ens inse själv att jag behövde den hjälpen, jag behöver inte sminka mig, fixa håret och tänka på hur jag ser ut i mina kläder. Jag får höra att jag är fin ändå. Jag får höra det varje dag. Att någon kan ta bort tomheten jag har känt inom mig genom bara att existera, är helt galet. Hur kan jag haft sån tur?

 

I thank God every single day for this person, and I know that what we have will hold through trust, love and care.