Det känns som man ibland alltid måste prestera bäst. Bättre än andra. Men egentligen behöver man inte prestera bäst av alla alls, utan bara göra sitt eget bästa för ens egen skull. Inte för andras.

Det var som om någon knäppte med fingrarna igår och baaam, jag somnade direkt. Idag står skor, byxor och mössa på shoppinglistan. Kupolen her we come!!

Ärligt så har jag inte ritat sedan farfar dog. Det känns som då spelade det ingen roll om jag ritade eller inte. Det hade så lite betydelse. Men nej, det har det inte. Konst är en del av mig, och ikväll satte jag mig och försökte. Jag är lite ringrostig och jag har fortfarande mycket träning kvar gällande färger och runda cirklar, och såklart började jag med en sådan teckning, haha. Men så kul det är!!!!

Jag är helt slut på kvällarna. Jag vet inte hur jag ska få bort det.
Imorgon vankas det shopping sen myskväll. En typiskt perfekt lördag helt enkelt.

Idag slutade jag som sagt innan lunch, men åt i skolan. Gideon följde med mig hem ett tag men har nu åkt. Ikväll ska jag vara barnvakt åt syrran, och pappa har köpt M&M åt mig. Det kan nog bli en bra fredag, även fast den är seg och nästan alldeles för lugn.

Igår var jag helt slut. Nästan sönder. Jag borstade tänderna och gjorde allt som hör till kvällen, sen somnade jag redan vid 21:30. Runt 22 ringde han mig, och jag vaknade samt svarade. Jag log sömnigt genom hela samtalet. Han ville kolla så att jag mådde bra, vilket han försäkrade sig om flera gånger. Han ville också säga godnatt, och höra min röst. Det ville jag också. Höra hans röst. Den gör mig tryggast i världen. Därför somnade jag till hans ord, med telefonen vid örat, och kunde inte göra annat än att sova gott.

Idag firar jag och min egna en vecka!! Yay!
Ärligt så känns det som om jag för alltid varit tatuerad.. Men ändå blir jag förvånad när jag ser mig själv i spegeln. Och att tatuera sig var verkligen en av de bästa känslorna jag varit med om! Nervositeten, smärtan och sen att jag vart så nöjd... Helt sjukt. Kanske är det för att jag är tokig i tattoos eller på grund av att jag älskar den sortens nervositet. Kanske lite av båda.

Nu ska jag berätta en sak för er som jag är riktigt trött på.
Detta är då skolan. Nu menar jag inte skolan i sig, för det tycker jag faktiskt är kul. Det är kul med nya kurser, engagerade lärare, och inte nog med det: sista året. Men då när man går sista året, ska man inte få en så bra sista gymnasieutbildning som möjligt, med tanke på miljö, material och kurser?
Jag är så trött (!) på att bli runtkastade som gamla plastpåsar. Skolbyte hit och dit, mitt i gymnasieutbildningen, osäkra lärare, inga skåp i tid, inget material tillgängligt och lektionerna kan inte hållas som de ska, samt lärare och mentorer tas bort mitt i allt. Jag vet att allt detta berör många nu i Falun. Mediasalarna används dessutom nu som skräprum för att få plats att bygga på det nya, och sen verkar allas salar och material förnyas och förbättras men ingen energi och inga pengarläggs på mediaprogrammet som faktiskt behöver rustas upp ordentligt för att vi ska få en sån utbildning som är planerat. Vi har inte ens kamerafilter, ljudredigeringsrum eller reflexskärmar. Ja, jag är riktigt förbannad. Det var inte ett sånt här år jag hade förväntat mig.

Tidig stressig morgon med snabbfrukost. Hade jag fått göra om denna dag så hade jag prioriterat frukosten mer än klädvalet om man säger så. Efter flera timmars halkbana/risk 2 så är jag bra slut. Hinner inte äta lunch heller innan min lektion som börjar om 3 min. Allt jag kan tänka på är att jag vill ha apelsinjuice och choklad, min pojkväns famn och en bra film. Kanske helg helt enkelt?

Träningen på kvällen gick bra. Mina gymnaster är så duktiga!! Och roligt är det, det här med att vara tränare.
Sedan åkte jag och min tränarpartner (Em) till Max på moppe och åt, och skrattade mer än vad jag gjort på länge.
Annars då? Bjöd Gideon på fika när han slutat skolan, vilket vi konstaterade att det var första gången vi fikade tillsammans på stan. EFTER MER ÄN TRE ÅR. Det var en bra dag helt enkelt.

Ibland behöver man bli påmind. Påmind om vilka man har runt om sig som faktiskt får en att må bra. Må bra på riktigt! Inte bara leenden och småskratt. Utan de som verkligen får en att känna sig uppskattad och varm. De som får en att känna sig viktig.

Jag har sån tur som har honom i mitt liv. Fast jag inte tror på tur alls. Han får mig att älska det jag hatar. Han får mig att skratta när jag är ledsen. Han får mig att må bra när jag mår dåligt, och han får mig att känna mig trygg när jag är rädd. Han får mig helt enkelt att tro på det jag har tvivel om.

Ibland känner man bara: nej.
Nej, jag orkar inte plugga. Nej, jag orkar inte hitta på något. Nej, jag orkar inte ens prata.
Vill gräva ner mig i ett litet mysigt hål. Kanske en koja. Med en serie och allt gott som finns att äta i världen. Med massor av filtar, kuddar och mysiga täcken, och sedan komma fram när livet är enkelt igen. Eller när serien är slut.

Idag är en sån dag man vill släppa allt och lägga sig i sängen och kolla på film. Men nej. Tidig morgon, jobbig skoldag och såklart har jag bokat in en dubbel körlektion på det. Score.
Jag har varit flum hela dagen och det beror väl antagligen på trötthet och en uttråkad Julia.

Det är när jag sitter vid köksbordet, ensam med en kopp te och körkortsböckerna som jag inser att allt kan gå upp och ner. Igår var jag på toppen av världen, och såg ljusare på allt än någon annan. Jag hade så mycket kärlek runt om mig och ordet bekymmer existerade inte.
Nu sitter jag här, och har ångest. Ångest över att jag måste plugga körkort. Att första riktiga skolveckan börjar imorgon, och att jag snart kommer ha vatten över huvudet. Jag saknar min pappa som aldrig är hemma nu, och min pojkvän jag inte sett på några dagar.
Men nej. Jag ska ta mig upp på toppen. Varje dag, på något sätt. På något sätt...

Oh så trött. Bra kväll.
Jag ser fram emot morgondagen och att få sova mer än förra natten (3 timmar). Ska bli SÅ skönt att få krypa under ett varmt täcke, med fluffiga kuddar och bara somna djupt.
Godnatt på er fina människor. Sov riktigt gott nu.

Jag tillåter mig själv att vara sådär löjligt glad och tacksam för allt och alla. Jag är till exempel så otroligt glad över att jag har rätt pojkvän för mig, och att jag ser en framtid med honom. Jag är sjukt tacksam över alla fina vänner jag har runt mig och hur bra de behandlar mig, samt min familj som är helt underbar.
Sen är jag glad över allt som händer. Allt roligt. Allt spännande. Allt smått. Och jag vet att när verkligheten börjar krypa sig på med det stora gymnasiearbetet, när alla kurser sätts igång och tränarrollen tar sitt allvar så kommer det bli tufft. Så ja, jag tillåter mig själv att vara överlycklig. Över gränsen för lycklig helt enkelt.

Och nu ändrades min ålderssiffra ändå. 18. 18 ÅR!!!! Shit.
Min födelsedag var verkligen världens bästa! Jag vaknade bredvid min kärlek av sång, paket och frukost på sängen. Fruktsallad med bland annat mango, olika meloner och egenplockade bär med grädde på det. Lyxfrukost helt enkelt! Efter det vinkade jag hejdå till Gideon som skulle till skolan, fixade mig och drog sedan till skolan jag med för min första dag som elev på lugnetgymnasiet. Efter en bra skoldag, med ett bra besked om Glen, så åkte jag ner till stan och åt lunch med Corre och Mats. Efter det gav jag mig själv världens bästa present, och åt även middag med familjen och farmor. Jag fick så fina presenter av så många och jag hann träffa sjukt mycket folk på en och samma dag, och blev bemött av massor av gratulationer. Jag är så tacksam över alla som gjorde min artonårsdag till den bästa. Tack!

10 saker du vill göra innan du dör:
Hoppa fallskärm, gifta mig med Gideon, upptäcka världen, se Eminem live, få barn, ringa från en telefonkiosk, tatuera någon, lära mig att surfa, göra skillnad i världen och göra mina föräldrar stolta.

9 saker om dig själv:
Jag älskar fjärilar. Jag tror på livslång kärlek. Jag bryr mig inte om mode, utan sätter på mig de kläder jag trivs i. Mina ögon är melerade. Jag kan inte somna om sängen inte är ren och bäddad. Jag har svårt för att göra två saker samtidigt. Jag är bara med människor jag trivs med. Jag älskar majs. Jag hatar att raka benen.

8 sätt att vinna ditt hjärta på:
Visa att du bryr dig om andra. Få mig att känna mig trygg. Låt mig vara mig själv och acceptera vem jag är. Säg hejdå på ett sätt som övertygar mig om att du kommer sakna mig. Ha roligt tillsammans med mig. Visa din kärlek, håll ingenting tillbaka. Var ärlig och tro på oss.


7 kändisar du tycker är snygga:
Zac Efron, Channing Tatum, David Beckham, Ian Somerhalder, Tom Welling, Bieber, Jessica Alba.

6 saker du köpt den senaste månaden:
En present, en tröja, en t-shirt, hårfärg, ett skrivblock och en kalender.

5 saker som får dig le/skratta:
Serier, mina kompisar, när jag hjälper någon som sedan visar tacksamhet, musik och vine.

4 gamla favoritlåtarna:
Fix you-Coldplay, Not afraid-Eminem, How to save a life-The Fray och If you could see me now-The Script

3 saker du ofta grubblar på:
Hur jag ska lägga upp morgondagen, vilket kön mitt första barn kommer att få och vart jag ska resa.

2 saker du aldrig skulle vilja göra:
Röka och missa ett flyg.

1 sak du vill ha:
Ett friskt liv.

Allt har gått ganska dåligt idag. Har haft otur med nästan allt.
En påse godis och en serie nu på eftermiddagen ska nog få mig att må bättre. Sen kommer Gideon hit också. Pricken över i:et kan man säga.

Det är så svårt att hålla sig uppe när allt går utför...

Jajmen. Innan sju var jag uppe. Försöker att tänka att det är bra inför skolvanan, men har svårt för att tro att jag börjar tidigt så ofta.
Men jag är trött. Trött i kroppen och trött i huvudet. Men nu ska jag kämpa mig pigg under en tre timmars lång utbildning.. Sen körlektion direkt på det.
Men det känns bra att sedan få åka hem och inte göra någonting.

Lite färger har satt sig i mitt hår idag och jag har fått vara med två helt underbart fina personer.
Nu har jag ätit glass så jag fått ont i magen, och tänkte sova strax. Imorgon vankas det tidig uppgång på grund av körskolan.
Imorgon är det även min sista sommarlovsdag någonsin, min sista dag som sjuttonåring och min och min kärleks dag. 21 augusti it is.

Jag saknar dig. Så mycket att det faktiskt gör ont att tänka på. Det gör ont att tänka att du inte finns här att krama. Att du inte finns här att prata med. Att du inte finns att fika med.

Godmorgon världen. Det lönar sig att gå upp tidigt. Har nu tillsammans med bror min städat huset som en tjänst åt föräldrarna och klockan är bara elva. Det är så fint väder så man vill ju gå ut och göra något vettigt men kan inte komma på vad. Dagens fundering kanske.

Detta känns ju lite spännande.

Idag har jag haft en så kallad "fuldag". Ingenting funkade.
Men nu sitter jag med en färgförpackning i håret. Slingade det blondare här om dagen, men ville ge det ett försök till. Och imorgon blir det den roliga förändringen! Lite mer färgglatt kan man kanske säga....

Saker börjar klarna upp. Denna termin ska jag ta mer ansvar över min tjejgrupp, vilket har känts som en liten börda. Men efter dagens träff med Kerstin så planerade vi mycket och det känns som om jag kommer klara detta fint. Istället för ännu en seg, tråkig kväll fylld med körkortsplugg och serietittande så ska jag med min kärlek, Julia och Jonte på bio.
Såna här kvällar behöver man oftare.

Tiden går så fort. Inte för att jag minns när jag var ett år, och alltid bar runt på saker i munnen eftersom jag tydligen trodde jag var hälften hund. Men nyss var jag 12, och ännu mer nyss var jag 15. Nu är jag 17 och har 4 dagar kvar av den åldern. Egentligen är jag inte redo att ändra på min ålderssiffra. Egentligen är jag inte redo att ändra på någonting.

Har gjort ett tappert försök ikväll med en saknad vän att se på en film på min gamla skoldator. Den brukar aldrig svika mig... Men nu är jag besviken.
Det har inte känts såhär skönt att sova på länge. Kanske är det för att jag för en gångs skull ser fram emot morgondagen lite extra.

Det är så mycket man borde göra. Städa. Plugga. Men nej. Här ligger jag med min tillfälliga bästa vän, 90210, och inte gör ett skit.

Känner mig helt slut, och tänker somna till ett avsnitt av min nuvarande favoritserie 90210.

Men det känns tomt. Jag har ingen famn att vända mig om till, och ingen arm runt om mig. Jag har inga fingrar som leker med mitt hår och inte heller ett par varma fötter att värma mina vid. Jag har inga trygga andetag att andas i takt med och jag har inga läppar att kyssa. Jag saknar honom helt enkelt här.

Det finns en dikt som är så fin. Min morfar skickade den på posten. Innan dikten så stod det att detta var det farfar hade glömt att säga, innan han lämnade oss.

Jag tror att alla som lämnat oss, glömde att säga detta:

Det kommer en dag när jag är borta.

En dag då mitt liv har tagit slut.

Så länge du minns mig är jag kvar ändå,

och finns i din närhet som förut.

Jag finns där i vågen invid stranden.

Jag finns där i vårens varma vind.

Jag finns där och leder dig vid handen ibland.

Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar,

i fågeln som sjunger i ett träd.

Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring,

på åkrar med mognande säd.

Jag finns i ett regn som slår mot rutan

och i flingor av fallande snö.

Jag finns i musiken som du hör på ibland.

Så länge du minns, kan jag ej dö.

Jag ville inte säga hejdå. Men han skulle med bussen. Precis innan han skulle gå ut genom ytterdörren sa han:
- Vänta! Jag ska visa dig en sak.
Han tog tag i min hand och drog mig till spegeln i hallen. Han ställde mig framför den, och kramade mig bakifrån.
- Titta vad fina vi är, sa han.

Jag trodde det skulle endast bli dystert. Begravningen igår var verkligen hemsk. När klockan ringde så gick vi i familjen in tillsammans med prästen, med en varsin blombukett i handen, in i kyrkan. Tårarna rann när man såg alla ledsna ansikten vid bänkraderna, och kistan längst fram. Ett tag kunde jag inte andas.
När det var dags att säga hejdå till dig farfar så visste jag inte vad jag skulle säga. Jag la buketten på din kista men fick inte fram ett ord. Men en lättnad sköljde över mig. När jag sedan betraktade alla ledsna människor som gick fram och sa hejdå till dig, insåg jag hur älskad du var. Det var så många tårar.
På något sätt känner jag lättnad. Jag vet att du är där du hör hemma. Du är på ett ställe utan sjukdom och tårar. Himlens finaste ängel är du. Och du har lämnat både ditt leende och dina minnen kvar här på jorden.

Från den dagen du lämnade mig, till nu, har känts som en dröm. Jag har inte riktigt fått in informationen. Nu känns det som att falla från tusen meter, rakt ner i verkligheten. Det gör ont. Men jag klarar mig. Förhoppningsvis.

Det känns som om jag ska gå sönder vilken sekund som helst. Jag vet inte hur man gör.
Jag vill inte gå in i kyrkan. Jag vill inte ens klä på mig. Jag vill inte möta alla dystra miner, och jag vill inte heller sätta mig på bänkraden där "närmast anhöriga" sitter. Jag vill inte lägga den fina buketten som jag och mamma satte ihop imorse på din kista, och jag vill inte se fotot på dig i guldramen som står där. Jag vill inte fälla så många tårar som jag kommer att göra, och jag vill inte säga hejdå utan att säga "vi ses".

Idag har jag sagt hejdå till många. Till mamma och pappa innan jag gick till bussen. Till min bästa vän som flyttar till Uppsala imorgon. Till en vän som flyttar till USA på söndag. Jag försöker sätta fingret på vad hejdå betyder. Det är ju inte ett hejdå för alltid, men ändå är det jobbigt att säga. Det är ett jobbigt "vi ses".

Onsdag. Allt känns jobbigt att göra. Vill helst stanna inne under täcket och kolla på film hela dagen.
Jag vill inte att det ska bli imorgon. Torsdagar borde inte få finnas. Skit.

Ibland önskar jag att jag hade mod till att säga till. Hur mycket jag än vill säga emot, vara otrevlig eller faktiskt vara riktigt arg, så går det inte. Jag ska alltid vara glad, vara på allas sida och keep the peace, om ni förstår vad jag menar. Antar att jag bara inte vågar.

Man sitter trött i kroppen på tåget hem, med lite illamående på grund av att man fick platser baklänges. Man sjunger karaoke till High School Musical ganska högt med en vän, och man bryr sig inte om vad andra tycker. Man har haft en otroligt bra dag med dödsångest av karuseller, nya roliga skapade minnen och umgänge med ens alldeles egna soulmates.
Då. Då mår man bra. Alla små känslor förvandlas till något stort och spännande. Nästan till hopp. Hopp och saknad i så fall. Hopp om framtiden, och att man ska få skapa mer minnen med de man älskar allra mest. Men sen kommer saknaden. Saknaden som ligger där tills nästa gång vi träffas, och sen den osedda saknaden framöver. Hur kommer det se ut framöver? En har redan flyttat till Sandviken. En ska flytta till Uppsala i veckan. Men en sak är säker att denna lycka som man upplever av denna vänskap, går inte att förstöra. Nej. Jag är lycklig nu. Jag är lycklig här och nu.

Fanny ringde imorse och väckte oss runt halv sju för att Lisa hade beställt väckning.
Snart skulle vi egentligen varit framme i Stockholm och vara helt uppspelta över dagens äventyr på Grönalund. MEN, tåget var försvunnet (???) så nu sitter jag och äter frukost med Lisa på donken, och ska snart knalla mot det nya tåget.
Förlorade timmar gör oss arga. Men det är sånt här man minns. Eller hur?

En exalterad Julia ligger i Lisas säng och pratar efter en skräckis. Läskigaste på länge.
Imorgon ringer klockan 06:45 och då ska jag väl (som vanligt) släpa Lisa upp ur sängen.
Godnattkramar.

And I pray to God he hears you.
Where did I go wrong, I lost a friend.
Somewhere along in the bitterness.
And I would have stayed up with you all night,
had I known how to save a life.

Står vid Ica och väntar in Mats. Har nyss fått en hejdåkyss av Gideon. Små äventyr väntas de närmsta dagarna vilket jag ser fram emot. Sen kommer den där förbaskade torsdagen.

Planerna för nästa sommar börjar redan planeras med min kärlek. Galet.

Vem vet vad som kan hända på ett år. Jag menar, året mellan nian och gymnasiet förändrades allt. Men året mellan ettan och tvåan gick så fort att jag knappt hann med att förändras. Får se hur detta år går.

Hade en bra dag igår och kommer ha en bra dag idag. Visst, plugga körkort och övningsköra samt träna för första gången på hela sommaren känns kanske lite trögt men man kan om man vill. Och jag vill så gärna kunna ta körkort och komma igång med träningen.
Sen väntar en kväll med saknade bästa vänner. Ser man ett leende på mina läppar? Jag tror det.

Sommarlovet har gått alldeles för fort. Har ju knappt haft något lov alls? Och om två veckor är det dags att sätta på sig kläder, fixa sig och gå till bussen för att sedan åka till skolan och börja ett nytt år. Ett sista år. Ett år med ny skola, nollning, gymnasiearbete, massor med media, lov, sovmorgon, studentbal, och till sist men absolut inte minst, STUDENTEN!! När blev jag såhär stor egentligen?

•Jag har alltid så mycket inom mig som vill ut. Tankar som låter bra och vettiga i huvudet. Men när de ska ut på både papper och tangenter, blir det bara tomma ord. Nästan som om jag skriver med vit text.•

Mot körskolan. Efter det: återförening! Återförening med mina kära Corre och Mats.

Och sen blir man behandlad som luft. Inte för att du behöver mig för att överleva, utan sådan luft som du inte ser.
Kanske behöver du mig för att överleva, men du är för dum för att se det.

Kortspel i kvällssolen. Kvällsfika framför serie. En god natts sömn. Frukost framför serie. Slapp hela förmiddagen nu: bad, sol och senare grillning. Trivs i Rättvik.

Fick min lön idag. Känns bra.
Mycket känns bra. Därför kan jag le.

Körkortet går framåt. Kvällen gick åt till att nöta parkeringar, speciellt fickparkering.
Efter jobbet idag åkte jag hem till farmor. Det var svårt att gå upp för alla de trappor som går upp till henne. Inte bara för att de är många trappsteg, utan för att jag visste att du inte skulle finnas där uppe farfar. Du skulle inte sitta i din stol framför TVn när jag kom innanför dörren, och vinka glatt när du såg mig. Du fanns inte där. Men min lilla kusin Kasper var där. Samtalsämnen som begravning kom upp, och hur Kasper var lik dig när du sov. Helst skulle jag vilja att du satt där i fåtöljen, så jag kunde berätta om min sista jobbdag, och övningskörningen.
Det här är så jobbigt. För jag saknar dig mer än vad jag trodde var möjligt.

Jag saknar dig. Jag saknar att vara med dig. Jag saknar att skratta tillsammans med dig och jag saknar att ha roligt med dig. Jag saknar att allt var så lätt med dig, och att vi pratade om allt. Men mest av allt, så saknar jag Dig.
Nu är jag utan dig. Jag skrattar utan dig och jag har roligt utan dig. Nu är det svårt utan dig, och jag pratar om allt med någon annan. Men mest av allt, så är jag utan Dig.

När jag vaknar av en dålig dröm och sedan ser detta. Då kan jag somna om.

Det är så mycket som säger att jag ska vara glad. Överallt finns det saker att glädjas över. Musik, vädret, vänner, pojkvän. Familj. Men ibland kommer jag inte upp från botten.

Känner mig helt underbart, galet kär. Vilket jag är.
Att jag får vara med någon person jag kommer närmare och närmare, vilket gör att relationen bara blir bättre, ärligare och mer hållbar, är jag riktigt tacksam över.
Jag blir inte ledsen över att jag inte får ett meterlångt godnattsms eller om han inte håller mig i handen vart vi än är. Många kanske tror att man är som ett gammalt gift par efter några års förhållande. För mig är det tvärt om. Jag kan sitta och le som en idiot åt ett sms där det står, "godmorgon älskling, hur har du sovit?" Jag kan också bli helt varm och pirrig när han tar min hand på bussen, eller när han lägger handen om min kind och kysser mig. Igår sa han till mig, "Jag har så mycket känslor för dig gumman. Jag tror ingen ens ska kunna ha såna känslor, de är så starka." Bara av att höra att han har känslor för mig, fick hela min kropp att rysa av kärlek. Massor av kärlek. Det är vad jag får. Och jag är så tacksam.

Andra augusti. Äntligen är årets bästa månad här. Idag hade jag min näst sista jobbdag. Och imorgon: ledig.
Om mindre än tre veckor fyller jag arton, vi börjar skolan och hösten kommet krypa fram.. Jag hoppas detta sommarväder kommer att hålla i sig nu när jag blir ledig.
Jag ser fram emot en augustikväll i Rättvik med solnedgång och my love.

Blir helt andfådd av att cykla hem. Det här är ju pinsamt.
Min kärlek är där hemma och väntar. Mina ben trampar på så fort som möjligt. En famn. En öppen famn. Det är precis vad jag vill hem till.
Vid bänken där jag brukar se dig vinka farfar, flög en underbart fin fjäril. Och när jag såg den kände jag endast lycka. En härlig låt i hörlurarna på hög volym fanns också där. För några sekunder glömde jag allt.

Because, everything is going to be alright.

Ligger klarvaken i Lisas säng med ljuset instrålande utifrån. Om en timme går bussen till Falun för en eftermiddag med jobb.
Jag drömde inatt om det jag längtar efter. Det bästa är att jag vet att det kommer hända. Inom snart!
Jag saknar dig farfar. Igår såg jag dig på en bänk sittandes bland världens finaste buskar, som blomstrade i rosa. Jag trodde inte heller att jag blivit galen, utan det var så fridfullt. Du satt där, och vinkade när jag gick förbi. Du vinkade inte hejdå. Nej. Du vinkade bara. Jag kunde höra orden du alltid sa när vi träffades. "Heeej gumman."