Och då var man hemma. Jag är jättestolt över tjejernas insats och tredjeplats, de var verkligen sjukt duktiga.

Men det är ju lite sorgligt, och konstigt. Jag saknar själv att packa väskan fylld med matsäck, gymnastikdräkter, maskotar och skydden. Jag saknar att vara så nervös så aptiten försvinner och så att man måste springa och kissa var tionde minut fast man egentligen inte behöver. Jag saknar stressen mellan ombytena, känslan efter ett moment och all pepp man får från laget. Jag saknar familjkänslan man får från ens egen tränare och alla lagkamrater, alla systrar. Jag saknar att komma hem med översprayat hår och helt slut i kroppen, med en ny peppande känsla för hur otroligt roligt gymnastik egentligen är. Ja det är konstigt det där. För jag väljer ju att avstå. Men snart är det för sent att komma tillbaka. Jag tror det nästan redan nu är för sent.