Ännu kan man skymta dig vid min axel
När jag kommer till sjukhusets område så finns det inga glada tankar. Tänker på dig farfar och på hur mycket jag har att berätta för dig. Hur mycket jag ville att du skulle se mig ta studenten. Att sitta tårögd och försöka hålla tillbaka alla känslor för att inte tanten bredvid som stinker rök ska lägga sig i är också jobbigt. Att jag även är så barnslig och arg på mina föräldrar, sjuk så jag missat hela jobbveckan och stressad över att jag inte packat något inför resan imorgon gör inget av det bättre.
Men vet du vad som glädjer mig farfar? Att jag med stolthet kan säga att du skulle tycka att jag var den vackraste flickan på jorden i söndags. Att nästan inga kom och kollade på mig på balen gjorde ett litet skärsår i hjärtat, men jag vet att du såg mig. Himlens finaste, och mest nyfikna, ängel.
allt på samma gång
Det är mycket nu som tynger axlarna. Stressen kryper fram, sakta men säkert. Det är den sista slutspurten innan gymnasietiden är över för gott. Nationella provet ska skrivas, de sista uppsatserna ska in, gymnasiearbetets 100 timmar ska jobbas och slutprojekt ska göras.
Samtidigt som allt detta så ska man ha tid för alla vänner, en pojkvän, familjetid, träning, jobb och mellan allt det ska man få in egentid, sömn och nöjen. Egentligen förstår jag inte hur allt ska gå ihop, men jag tror faktiskt att det går
Prioritera säger dem, vad är viktigast frågar dem. Ja, vem vet, jag är ju bara en vanlig artonårig gymnasietjej. Jag kan inte vara på två ställen samtidigt, jag kan inte behaga alla på samma gång, och jag har heller inga superkrafter. Men jag kan i alla fall försöka.
te quiero
Mitt livs största och enda kärlek, det är du.
so much drama
Jag glömmer att jag har en blogg. Det är för mycket att tänka på nu.
Men att man kan finna lite ljus mitt i det mörka blacksvarta molnet som förföljer en som en magnet, ger mig en liten lättnad över bröstet. Att jag fick några dagar till på mig att förbereda mitt argumenterande tal, mötet med rektorn och att träningsmotivationen är på topp får mig faktiskt lite lycklig. Och för att inte tala om mina underbart, fina vänner. Men det är också stunder som dessa, då det är som tuffast i livet, som man inser vilka vänner som faktiskt älskar en för den man är. De är förlåtande, inte dömande och liknar änglar.
Just nu litar jag på tiden, förlåtelse och konstigt nog mig själv. Jag måste lita på mig själv nu. Jag klarar detta.
I know i can
Jag blir faktiskt glad över att säga att jag börjar må bra. Och jag blir ännu gladare över att jag faktiskt kan glädjas för min skull.
Saker och ting börjar ordna upp sig. Mycket är fortfarande jobbigt, men jag kan det här. Jag vet det.
Jag är inte mer än människa, hur mycket jag än försöker
Jag vill alltid sätta alla före mig själv. Jag vill alltid ställa upp mer för andra än för mig själv. Så har det alltid varit, och kommer nog alltid att vara. Att göra någon besviken är det värsta jag vet. Och det som är svårast att acceptera för mig själv och även att komma ihåg, är att jag inte är mer än människa. Jag vill så gärna räcka till till alla. Men ibland går det inte. Jag kan inte vara där för alla andra samtidigt jämt, och det gör mig så sjukt besviken på mig själv. Jag borde inte bli det, eftersom jag försöker. Så gott jag kan. Men ändå känner jag mig som en stor besvikelse. Misslyckad. Sämst. Det är jobbigt också att jag själv blir "left behind." Jag liksom glömmer. Precis som jag glömmer, att jag inte är mer än människa.
ska det vara såhär
Jag blir så arg. Arg på skolan. Arg på lärarna. Arg på att jag ens försöker.
Om och om igen, så tar jag mig upp tidigt, stressar på morgonen för att komma i tid och tar mig sedan till skolan. Väl i skolan så finns ingen lärare, lektionerna är inställda och då sitter jag här, själv, och väntar in nästa lektion. De roligaste lektionerna, som också är anledningen till att jag valde just denna linje, går bort åt ingenting. Lärarna är inte här, jag får inte den hjälp jag behöver, och jag kan definitivt inte få det betyg jag vill sträva efter.
Filmkursen jag valde att fördjupa mig i, har varit under denna termin. Vi har inte gjort någonting. Det finns ingenting att bedömma. Nu när vi bytt lärare, så har vi kommit igång, men det är alltså försent. En liten filmuppgift, samt ett kommande prov finns att bedömma och det är nästan omöjligt att få det betyg jag vill ha i denna kurs. Sedan har vi gymnasiearbetet som då är OBLIGATORISKT att få godkänt på, om man nu vill ta studenten. Där får jag inte den hjälp jag behöver, och jag har ingen aning om jag kommer att klara det eller inte.
Ska det vara såhär? Ska jag gå runt och må dåligt, på grund av stress över skolan som inte kan hjälpa mig? Ska jag behöva bli besviken när jag kommer till skolan, och lektionerna är inställda, vecka efter vecka? Många kanske tycker det är skönt att "slippa" lektioner, och ja, visst, det är det ibland. Men jag är trött på att försöka när jag inte får någon respons.
Det är inte såhär det ska vara, sista året och allt. Jag vill kunna se tillbaka och inse att gymnasietiden var den bästa tiden i livet. Men nej, jag vill bara härifrån. Jag kommer att se tillbaka till den tid, då det var jobbigt, varje dag.
Jag vill kunna uppmuntra andra att välja denna linje, denna skola. Men tyvärr, det kan jag inte. För vi har det skit just nu. Det kanske blir bättre med åren, det tror jag faktiskt. Men just nu har jag och många andra det jobbigt. Way too much.
Minsta lilla
När det till och med är jobbigt att ställa upp till 100%, och få 95% tillbaka, då ligger jag lågt. Ouch.
I miss you
Idag somnar jag med extra saknad runtom hjärtat. Men det jobbigaste är att den inte försvinner när jag vaknar.
En natt
De förbjudna tankarna har nått mig. De jagade mig, genom sömnlöshet och tårar och fick mig tillslut att lyssna på dem. Jag sa åt dem att dra men de fortsatte att gnaga inifrån. Sömnen kom och räddade mig, och jag vaknade fri.
Jag kunde Bli lycklig så lätt
Är det fel att vilja gå tillbaka? Gå tillbaka till förut? Till den tiden då jag hade bra koll på skolan, utan bekymmer. Till den tiden jag såg ljust på framtiden och blev lycklig av tankarna på student och resor. Är det fel att vilja gå tillbaka till då jag och mina vänner var som närmast, eller då jag hade tid till att faktiskt åka hem till min pojkvän minst en gång i veckan. Eller är det fel att sakna att ha min pappa hemma fler än två dagar i veckan? Nej. Det är inte fel att vilja gå tillbaka, till den tiden jag blev lycklig så lätt.
Jakten efter lycka
Idag har känslorna gått upp och ner. Ena sekunden var jag lyckligast i världen. Så lycklig att jag hoppade runt i glädjeskutt och log för mig själv. Andra sekunden var jag nära på att gråta. Besvikelse, saknad.
Jag vill kunna fråga mig själv, vart tog du vägen, och få ett vettigt svar. Men här står jag, tom på ord. Det känns som om någon tar tag i jorden, som en studsboll, och kastar ner den mot golvet så hela världen blir upp och ner och skakig.
Nästa gång jag blir sådär rusande lycklig så ska jag komma ihåg vad jag gjorde för något för att komma dit. Sen ska jag göra det om, och om, igen.
Min diamant
Har inte varit ledsen över att du ska åka från mig på länge. Men idag blev jag det. Idag är jag det. Kanske är det för att jag trodde att du skulle sova här, stanna hela kvällen, natten. Jag hade kanske för stora förhoppningar. Eller så är det för att denna dag bara varit allmänt kass. Helt världelös nästan. Men, har i alla fall fått ett ritarjobb, samt redigerat lite film.
Du la denna lapp på min kudde i smyg innan du gick. För du visste att det var dit jag skulle gå när jag var ledsen. Ledsen över att du skulle åka.
Du låter mig vinna på pingis
Du har varit min i tre och ett halvt år. TRE år och SEX månader. Ärligt så låter det mycket, men det känns som ännu mer. Det känns som hela livet. Du gick i sjuan när vi blev tillsammans, och jag i åttan. Jag menar, vi var BARN. Nu när jag är inne på mitt studentår så förstår jag hur länge sedan det är. Tror jag. 
Många förhållanden slutar i stil med att känslorna svalnar, eller att kärleken tar slut helt. Att folk slutar älska. Har många gånger tänkt på oss, och undrat om det skulle kunna hända oss.
Men när vi är med varandra så får jag ett enkelt svar.
Du väcker mig mitt i natten med en kyss och säger att du älskar mig. Du sätter på mig olika hjälmar för att du tycker att jag ser så gullig ut i dem, och genom crosshjälmen försöker du kyssa mig på munnen. Du skjutsar mig på din cross till bussen, och trots att jag är livrädd för den där låtande stora saken så känner jag mig trygg när jag sitter och kramar dig hårt medan du skrattar och gasar på. Du låter mig vinna på pingis och dina kyssar får mig att vilja finnas i din famn för all tid. Hur ska jag kunna sluta älska, en person som dig?
Tankar
Har haft en underbar kväll med en väldigt fin vän. Ligger nu och kan knappt hålla ögonen öppna, på en madrass på golvet med rena, nybäddade lakan.
Tänker på hur mycket jag längtar till min älsklings famn. Jag tänker på hur bra allt kommer att bli imorgon när jag får spendera hela kvällen med honom, och bara få uppskatta varandras närvaro. Jag längtar till hur otroligt kul vi kommer att ha tillsammans, som vi alltid har, och till hur trygg han får mig att känna mig. Det är det här med distans som kanske får oss att träffas bara två gånger i veckan, förutom pussarna jag får i skolan, som får min längtan att bli starkare. Jag uppskattar vårt förhållande så otroligt mycket mer, och det gör inget att det är jobbigt som as ibland. Så länge det finns längtan och passion, så finns det löve.
Men det är det som är det fina i det hela
Åh vad jag saknar min fina här bredvid mig i sängen. Tre dagar, kommer bli fyra eller fler, utan varandras närvaro blir mycket längre än vad man tror, när saknaden tar över. Men att sakna är så vackert. Det är ju så fint att längta efter någon. Och det är ännu finare när det är jobbigt. För då längtar man, lite extra.
Godnatt
Livet är jobbigt ibland. Faktiskt. Man får väl antagligen lyssna på mamma när hon säger: "Du är världens finaste tjej", och kämpa vidare för det jag vill ha.
Lovely
Godmorgon. Igår somnade jag i Gideons knä fort, av trötthet. Han väckte mig sen för att gå in till andra huset och borsta tänderna. Var så sjukt trött så jag knappt kunde stå på benen, och det var skönt, för så trött har jag inte varit på länge. Men jag kommer ändå ihåg hans blinkning med ena ögat när vi borstade tänderna som fick mina mungipor att le stort bland all skum i munnen, hur han bar mig tillbaka in till andra huset igen eller hur hans händer låg runt min mina höfter för att jag lättare skulle hålla balansen när vi gick upp för trappan. Alla småsaker. Jag är kär, och det har jag varit i tre år, tre månader och fem dagar.
Godmorgon
Det krävs inte mycket för att man ska kunna vara lycklig.
Mitt hjärta tillhör dig
Kvällar som denna får mig att längta. Längta efter din närhet och din kärlek. När jag sitter hemma själv, uttråkad. Då vill jag skratta med dig. Jag vill krama dig så hårt jag kan, trots att du inte tycker att jag tar i ordentligt. Jag vill ligga i din famn, och somna där, medan du håller på med mitt hår som vanligt. Jag vill känna att du är där. Eller att du är här. Här vid min sida. Jag vill höra orden: Godnatt, sov gott. Älskar dig. Innan jag somnar.
Det blev lite sent ikväll. Men nu ska jag somna så morgondagen kommer snabbt. Tisdag. Media. Gideon.
