Det är när jag sitter vid köksbordet, ensam med en kopp te och körkortsböckerna som jag inser att allt kan gå upp och ner. Igår var jag på toppen av världen, och såg ljusare på allt än någon annan. Jag hade så mycket kärlek runt om mig och ordet bekymmer existerade inte.
Nu sitter jag här, och har ångest. Ångest över att jag måste plugga körkort. Att första riktiga skolveckan börjar imorgon, och att jag snart kommer ha vatten över huvudet. Jag saknar min pappa som aldrig är hemma nu, och min pojkvän jag inte sett på några dagar.
Men nej. Jag ska ta mig upp på toppen. Varje dag, på något sätt. På något sätt...