Jag tillåter mig själv att vara sådär löjligt glad och tacksam för allt och alla. Jag är till exempel så otroligt glad över att jag har rätt pojkvän för mig, och att jag ser en framtid med honom. Jag är sjukt tacksam över alla fina vänner jag har runt mig och hur bra de behandlar mig, samt min familj som är helt underbar.
Sen är jag glad över allt som händer. Allt roligt. Allt spännande. Allt smått. Och jag vet att när verkligheten börjar krypa sig på med det stora gymnasiearbetet, när alla kurser sätts igång och tränarrollen tar sitt allvar så kommer det bli tufft. Så ja, jag tillåter mig själv att vara överlycklig. Över gränsen för lycklig helt enkelt.