Det finns en dikt som är så fin. Min morfar skickade den på posten. Innan dikten så stod det att detta var det farfar hade glömt att säga, innan han lämnade oss.

Jag tror att alla som lämnat oss, glömde att säga detta:

Det kommer en dag när jag är borta.

En dag då mitt liv har tagit slut.

Så länge du minns mig är jag kvar ändå,

och finns i din närhet som förut.

Jag finns där i vågen invid stranden.

Jag finns där i vårens varma vind.

Jag finns där och leder dig vid handen ibland.

Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar,

i fågeln som sjunger i ett träd.

Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring,

på åkrar med mognande säd.

Jag finns i ett regn som slår mot rutan

och i flingor av fallande snö.

Jag finns i musiken som du hör på ibland.

Så länge du minns, kan jag ej dö.