Jag vill alltid sätta alla före mig själv. Jag vill alltid ställa upp mer för andra än för mig själv. Så har det alltid varit, och kommer nog alltid att vara. Att göra någon besviken är det värsta jag vet. Och det som är svårast att acceptera för mig själv och även att komma ihåg, är att jag inte är mer än människa. Jag vill så gärna räcka till till alla. Men ibland går det inte. Jag kan inte vara där för alla andra samtidigt jämt, och det gör mig så sjukt besviken på mig själv. Jag borde inte bli det, eftersom jag försöker. Så gott jag kan. Men ändå känner jag mig som en stor besvikelse. Misslyckad. Sämst. Det är jobbigt också att jag själv blir "left behind." Jag liksom glömmer. Precis som jag glömmer, att jag inte är mer än människa.