Tröttheten tar över och jag funderar på hur jag ska orka. Orka jobba, orka hålla humöret uppe och orka stressa. Natten höll mig vaken. Denna gång var det varken mardrömmar eller tankar som tog fokusen på sömnen. Den förbannade halsen, som skulle göra så ont, fick all uppmärksamhet. Eller tja, inte all. Tankarna fastnade också på han som låg bredvid. Hans andetag, hans hjärta mot mitt öra. Det var vackert på något sätt, även fast jag brukar tycka synd om mig själv när han får sova och jag ligger vaken där helt ensam. Sakta såg man morgonsolen komma fram och det var snart dags att säga hejdå.