Många (eller ja, alla) vet nog att jag gått på gymnastik i nästan hela mitt liv. Mina bästa kompisar är de från laget, min fritid kan ingen nå på grund av mina träningar, jag har ofta ont i kroppen, antingen av skador eller av träningsverk och bland det bästa jag vet är att åka och tävla. Men ja, inte längre. Några i laget gick över till mixlaget i föreningen, för att få extra träning. Då sjönk motivationen för mig helt. Vi var knappt några kvar, men jag försökte peppa mig själv till att det skulle gå ändå. Men allt sa emot verkligen... Jag har ett körkort att plugga till, mina betyg måste hållas, jag måste skaffa ett jobb för att få ihop pengar och min kropp måste helt enkelt vila från skador. Så det kändes rätt att sluta, sluta på gymnastik. Efter några diskutioner med några i laget samt min tränare, kom vi fram till att vi inte har något lag kvar. Så mitt älskade lag, min älskade familj, mitt älskade Gymnos F1, har lagt ner. Det finns inte mer. Och det är det som gör ont. Att allt vi kämpat för, allt vi gått igenom, allt. Att allt är borta.
Tyck jag är töntig, det tycker jag med. Jag trodde inte att detta betydde så mycket för mig som det tydligen gjorde. För varför skulle jag annars gå runt med ett hål inom mig, ett stort, tomt hål. Det är jobbigt att gå runt och vara ledsen och det är så tråkigt att det påverkar allt det andra. Klasskamrater, skolprestationen, träningsmotivationen, aptiten... Men jag antar att allt går över med tiden. Jag antar att allt måste pasera, och alla måste släppa taget. Men jag funderar på om jag verkligen var redo. Redo att släppa det som format mig till den jag är.
Jag kommer alltid alltid alltid att vara gymnastiktjejen, och alla minnen kommer sitta närmast hjärtat. För hur ska jag kunna glömma, det som står mig närmast?
Det kommer ju alltid förändras. Allt kommer förändras. Fick jag välja skulle jag stanna tiden. Bara ett litet tag. Kanske lite längre. Och ännu längre. Jag vill inte släppa de tider som var så bra. När allt bara flyter på. När allt når sin topp. Det finns så svåra beslut att fatta, och det gör mig arg. Ledsen. Pausa, snälla. Nej. Stoppa.
Är nervös. Riktigt nervös. För vad? Spanska lektionen eller? Ja faktiskt. Att ha muntlig redovisning av en bok på spanska inför en klass jag inte går i är inte lätt. Men snart är det över. Tre spanskalektioner till sen är jag fri.
Men jag längtar bortom detta. Bortom vardagen.
I'm so mad and angry and sad and disappointed. Why must everyone go behind your back, without thinking. Why is everyone afraid of throwing the words directly in the face? I'm just tired, tired of dishonesty.
There comes a point in your life when you realize who really matters, who never did, and who always will. In life you will meet people who are unlike anyone else. You can talk to them for hours and not get bored, tell them anything and they won't judge you. I found mine and I won't ever let them go because, they are my best friends.
It's the times we're so crazy, that people think we're high. It's the times we laugh so hard, we can't help but cry. It's all the inside jokes and "remember whens". Those are all the reasons, that we're best friends.
My universe will never be the same, i'm glad you came
Jag känner att denna dag gör mig helt känslig. Jag är så tacksam över allt och alla.
Någon som verkligen förstår mig helt, varenda del av mig, är du Gideon. Shit, jag måste välja ord nu för att inte få en hel novell. Det finns så mycket att säga om dig, underbara människa.
Det är dig jag kan öppna mig helt för. Det gör inget att det jag sitter och storgråter åt i din famn är något fånigt. För du förstår. Och om du nu inte skulle göra det, så försöker du att förstå. Du försöker verkligen, att få mig att må så bra som möjligt, och det är det som gör dig så fin. Din vilja. Din vilja till att göra dig och mig till vi.
Jag har sagt det förut, och jag bryr mig inte om vad andra tycker om detta, men jag vet att det kommer att vara vi för alltid. Du och jag, ja vi kommer leva länge tillsammans. Jag brukar vara rädd för framtiden, vad som väntar runt hörnet, alla tuffa moment som kommer att uppstå och allt det där. Men du gör mig säker och trygg om min framtid. Min framtid med dig.
Your hand fits in mine Like it's made just for me But bear this in mind It was meant to be
all best friends are friends, but not all friends can be best friends
Gymnastik. Min bästa vän, min värsta vän. Bland det bästa som hänt mig, men också det värsta. Det kan bubbla inom mig av glädje. Kanske bara för att jag haft en rolig träning, eller satt en ny volt. Kanske hade jag en dålig dag men kompisarna i hallen fick mig att må bra. Jag kan verkligen uppleva pure happiness tack vare gymnastiken. Men andra dagar kan den få mig att gråta. Rakt ut. Nästan skrika, inte orka stå. Inte vara stark för andra längre. Ibland drar den ner mig på den hårda mattan med en smäll. Några kanske förstår, andra inte. Men detta handlar verkligen om att kämpa.
Och vårat lag, hah, ja. DET ÄR OBESKRIVLIGT. Jag trivs med dem som min egna familj. Vi har smeknamn på varandra som ingen annan förstår, jag skrattar aldrig så mycket som när jag är med dem, de får mig att vara kreativ och vilja leva lyckligt och vi vet allt om varandra. Några av Fannys favoritord är hjorthopp, barty och opsie. Julia är världens drygaste människa som ingen står ut med, men på något konstigt sätt tycker vi om henne så förbannat mycket. Moa frågar om allting. Allt. Hon förstår ingenting, men är ändå så vis. Med detta kan jag hålla på i evigheter och jag älskar allihopa av hela mitt hjärta. Jag tycker att det har tagits förgivet det här med att kalla någon bästa vän. Vi har hört det så många gånger, av så många. Men jag kan kalla dessa tjejer för bästa vänner. För bästa vänner håller ihop livet ut, delar med sig av allt och har detta speciella band mellan sig.
Jag har länge nu tänkt att sluta på gymnastik efter jul. Min kropp säger liksom ifrån. Jag får ont på samma ställen, och det vill inte gå över. Jag går inte framåt, snarare bakåt. Tiden räcker inte alltid till åt träning, och motivationen och viljan ligger nere. Det finns ingenting som håller mig kvar, förutom mina lagkamrater.
Men igår när jag satt i matsalen med några kompisar sa Maria, "Vadkul med gymnastik! Är du duktig?"
Är jag det? Själv brukar jag inte kunna säga att jag är det, eftersom jag jämför mig själv med andra. Men Mathilda svarade åt mig, "JA det är hon. Hon är grym."
Det fick mig att tänka efter. Jag kanske inte bara borde se detta från mitt perspektiv. Andra tycker att jag är bra. Och jag är det. JA, det är jag. För mig själv är jag det. Och jag har funderat. Jag kanske inte utvecklas inom gymnastiken nu. Men jag tänker vila upp mig under jul, så min kropp blir hel. Sen kör jag på nytt. Jag ska bestämma mig. Nej, jag bestämmer mig NU att detta ska gå framåt. En termin till. Ett nytt försök. Maria sa också till mig, "Om du är duktig på något, då ska du fan inte sluta."Ett försök till.
They say that love is forever. Your forever is all that I need. Please stay as long as you need. Can't promise that things won't be broken, but I swear that I will never leave. Please stay forever with me.
Kul att du är inne just här på min blogg! Det är jag som är Julia Johansson, en kristen tjej på 17 år som bor i Falun. Jag går andra året på estetiska programmet med inriktning media. ALLT som inspirerar mig kommer upp på denna blogg, och givetvis allt crazy stuff som händer i mitt liv. READ ON.